Läste precis ett inlägg på FL om en tjej som ska "lura" till sig ett barn genom att avsiktligt slarva med sitt p-medel. Och det är inte första gången jag läser detta. Det är fan läskigt!!! Hur urbota, sinnessjukt blåsta får de lov att vara?

Tänker de på någon annan än sig själva där?

Nä! Varken på den stackars killen som TVINGAS in i en föräldraroll då de inte har något att säga till om, eller på barnet som får växa upp med antingen en frånvarande pappa eller en pappa som visar noll intresse men är där ändå med bråkande föräldrar som inte har någon kärlek för varandra till följd.

När ni sätter ett barn till världen på dessa premisser, så tänker ni tamefan inte längre än era egon räcker!

Hur fan tänker ni?

Och kärringarna på FL hejjar på tjejen med att "ååh va bra, det är underbart med barn, killen får ju skylla sig själv som stoppar kuken i dig. Han måste ta sitt ansvar, använda kondom och jada jada" "Man ångrar aldrig ett barn" (det tror jag visst att man kan, allt är BS)

Vad hände med ömsesidigt förtroende?

Vad hände med att kunna lite på sin partner, och framför allt... KOMMUNIKATION?

Jag blir fan mörkrädd och tycker uppriktigt synd om killarna i dessa relationer där tjejens ego går före allt en relation ska stå för...

Läskigt, pinsamt och oförlåtligt! Skäms tamefan!

Hade även tänkt skriva ett litet inlägg om vad jag tycker om offentlig amning, men jag spar det till en dag då jag är mer irriterad. Kom att tänka på det när jag läste en artikel i aftonbladet där nån Malin Wolin uttryckte sig: ”Folk som inte klarar av en kvinna som matar sitt barn borde söka hjälp”. Det säger ju bara mer om henne än de människor som tycker att ammande mammor kan sköta det diskret, med filt/handduk/whatever över axeln/ungen/patten, istället för att daska patten i bordet i ren protest framför någon som äter bara för att "Jag tycker att det är det mest naturliga och vackra som helst att ge mitt barn mat och ni ska baskemej tvingas att se detta mitt i er lunch för det är min förbannade rättighet att blotta mig varsomhelst för jag har faktiskt baaaarn". Tragiskt...

Det fick ju mig att tänka på en annan grej jag stör mig på:

Förstår inte kvinnors hysteri över att man är frivilligt barnlös? Vad gör det er? Vad har ni med det att göra? Varför stör det er så förbannat att vi väljer hur vi vill leva vårt liv? Kan det bero på avundsjuka över vår fritid och våra prioriteringar? Eller att om ni har det jobbigt/stressigt med era barn så ska alla ha det? Svenska avundsjukan månne?

Kommer aldrig bli klok över dessa hysteriska mammor och ni kommer aldrig få min respekt heller, då ni försöker mata mig med hur självisk(??) jag är som inte sätter barn till världen och att det är meningen med livet. Man sätter väl för fan inte barn till världen för barnens skull, utan för sin egen?! DET är ju mer självcentrerat än att jag väljer bort det!

Jag är så jävla trött på er propaganda och det får mig faktiskt att vilja ha barn ÄNNU MINDRE, och idiotförklara er ÄNNU MER.

Så, go ahead, shoot!