Söndag, vanlig "jag vill inte gå till jobbet imorrn" känsla?

Nej det här är inte någon vanlig "suck, helgen gick så snabbt", utan mer "jag fixar det inte".

För att beskriva detta lite närmare

- Jag klarade inte av att gå upp ur sängen förrän nyss, fast jag vakna vid 9 efter att inte ha sovit sammanhängande på veckor. Förstår inte varför min kropp inte tillåter mig att sova, trots jag är så trött...

- Jag har redan gråtit en gång idag

- Paniken är väldigt påtaglig, jag räknar timmarna tills jag måste vara där igen, och vill kräkas

- Min kropp säger ifrån, jag har svårt att andas fullt ut och huvudet dunkar

Det är ju själva fan att det ska vara såhär?!
Är det normalt att känna såhär inför sitt jobb?
Är det normalt att jag inte är den enda på mitt jobb som känner såhär?
Är det inbillning eller överdriver jag?
Ska jag bara bita ihop och vara tacksam att jag faktiskt har ett jobb, då det är så tufft på arbetsmarknaden?

Ja, det är väl därför jag är kvar och gör mitt yttersta varje dag, trots att jag är så trött att jag inte kan se rakt, och migränen tuggar sig ut genom mitt huvud.

Vem tusan vill bli arbetslös nu???
Det är ju ett orosmoment i sig.
Tänk om jag blir av med jobbet? Vad gör jag då? Hur tusan får jag ett nytt jobb? Tänk om ingen vill anställa mig för att jag är sönderstressad? Då klarar jag väl inte av att jobba någonstans för alla jobb är stressiga? Resonerar man så? Är jag så förbannat vek?

Shit nu blir det en hel roman här... avrundar och går ut och går. Måste rensa skallen..