Det har varit så underbart att få vara hemma... men redan igår så kom det som en fet käftsmäll.
Ja jag ska tillbaka, och det är bara imorrn kvar.

Shit!!!!

Jag har sån panik att jag känner för att kräkas rakt ut!
Jag ringde in till jobbet i fredags och meddela att proverna  var ok men att jag var på väg att knäcka mig själv både fysiskt och psykiskt.
Under att dom förstod men blir det någon skillnad?
Nä!
Jag ska ta kontakt med ett center som sysslar med kognitiv beteendeterapi.
Men just nu känns det lönlöst.
När ska jag få kraft att ta mig dit?
När ska jag hinna?
Hur ska jag orka?

Jag och sambon var iaf på Väla idag och tittade på en bil till mig.
Det är lite att göra på den och jag tror att det kan vara terapi för mig.
Att bygga upp min lilla bil från grund med lackval, avgas och filter.
För att inte glömma ljudsystemet.

Sen vill jag ju ta MC kort snart + att jag vill komma igång med träningen.
Det är så jävla mycket man vill men så lite man fysiskt och psykiskt klarar av just nu, och det är så förbannat frustrerande.

Jag som brukar vara galna P som alltid hittar på kul grejer och ORKAR göra massa.
Känns som jag åldrats 40 år på bara några månader...

Men jag tror att jag hittat lösningen.
Jag ska ta en dag i taget och hoppas och göra allt för att komma därifrån.
Annars blir det bara spillror kvar av mig
Och inga pengar i världen är värda det...