det snart smäller... på riktigt....

Situationen på mitt **** jobb är ohållbar!
Jag vet inte vart jag ska ta vägen och hur mycket man än tål så har man fan en gräns!
Den gränsen passerade jag idag och hade det inte varit för ett uns av hjärnverksamhet så hade jag nog gjort något som kunde leda till arbetslöshet.. LÄTT!

Dock har jag nått en punkt att jag skiter i om det förbannade ***** säger upp mig.
Jag tänker inte ta sån skit dag in och dag ut oavsett om det är till mig personligen eller till mina arbetskamrater.
MAN BETER SIG FAN INTE SÅ!!!
I den åldern bör man ha respekt för sina medmänniskor och definitivt för sin personal.
Dubbelmoral, idiotförklaringar, personliga påhopp, ständigt ifrågasättande och det eviga VARFÖR GJORDE DU SÅ när du kunde GÖRA SÅ?!
Och om man nu GÖR SÅ ... varför gjorde du inte SÅ istället?

Spelar fan ingen roll vilket ben man står på och hur bra man än sköter sitt jobb så blir allt fel lik förbannat och man är en värdelös jävla sopa som inte tar sitt jobb på allvar och inte är tacksam över vilket underbart arbete man har....

Jag är ledsen och säga att jag snart reser mig upp och går

Just nu är jag tacksam för att jag trots mitt temperament inte klappade till vissa element. Det ser nog inte bra ut i mina meritpapper....

Är man inte galen redan så blir man fan det där!



//P